Ytterligare historier

Garnisonsmuseet_img_41

Rullskridskor.
På 4:e kompaniet tjänstgjorde två mycket färgstarka personer, kompanichefen kapten Göte Ekdahl och hans stabsunderofficer, fanjunkare Börje Ringkvist. Ringkvist hade kommit med förslaget att flottiljen på prov borde utrustas mekanikerna på ”linjen” med rullskridskor för att snabba upp förflyttningar. Det fanns ju numera fina asfaltplattor på alla divisionerna. Ringkvist lånade två par rullskridskor av en civil bekant varefter han och kompanichefen förflyttade sig till kasern 24:s tomma vindsutrymme för att provåka. Kompaniexpeditionen försågs med en värnpliktig telefonpost. Efter en stund ringer en överstelöjtnant ur flottiljledningen på kompanichefens telefon varvid den värnpliktige svarar:
- Kompanichefens telefon, telefonpost.
- Var är kompanichefen?
- Han är på vinden och åker rullskridskor.
Telefonposten får en ordentlig utskällning varefter överstelöjtnanten kastar på luren. Han ringer därefter ett annat telefonnummer i avsikt att söka stabsunderofficer Ringkvist.
Men nu svarar dagkorpralen och han får av överstelöjtnanten minsann veta vilken ohyfsad telefonpost som placerats på kompaniexpeditionen. Han vill även tala med fanjunkare Börje Ringkvist.
- Det går tyvärr inte för han är på vinden och åker rullskridskor.
Överstelöjtnanten har nu tappat tålamodet. Han besöker kompaniet varvid det visar sig att på telefon avlämnade uppgifter varit helt korrekta.

Garnisonsmuseet_img_42

Sköldpaddan.
Fanjunkare Börje Ringkvist var en stor djurvän och intresserad av allt som rörde djur och natur. Han var även en styv ryttare och gick ofta i tjänsten klädd i ridstövlar och spetsbyxor som var läderförstärkta i baken. En av hans skämtsamma kamrater i underofficerskåren, fanjunkare Sigvard Sandberg, hade vid ett besök på badet fått tag på ”Rinkans” byxor och med vit krita ritat texten, ”Rinkan, alla kusars skräck” på denna läderförstärkning. Till stor glädje för flottiljens värnpliktiga och anställda som fick ta del av texten ända till överfurir Axelsson uppmärksammade Ringkvist på vad som var skrivet bak i hans byxor. Ringkvist var ägare till en sköldpadda som han i sommarvärmen släppte ut på gräsmattan utanför kompaniexpeditionen. Sköldpaddan hade en viss frihet genom en kedja som i sin ena ände var fästad i en nyckelring inborrad i skalet, och i andra änden fästad i en i jorden nedkörd träpinne.
Som bekant har värnpliktiga som står i slutet av sin tjänstgöring en ful ovana att skriva MUCK på allting. Den aktuella årsomgången utgjorde inget undantag men hade ett något annorlunda ”klotterplank”. Någon målade helt sonika MUCK med lackfärg på sköldpaddans skal. En märkning som denna militära sköldpadda fick leva med under resten av sitt liv. Att bada sköldpaddan med thinner eller förtunning för färgborttagning var naturligtvis en medicinsk omöjlighet.

Ekivoka historier över kanal Adam.
Framlidne fältflygaren Lars Bergman och en av hans flygarkollegor var på hemväg mot flottiljen med en av de dubbelsitsiga Drakarna. Under inflygningen blev man tilldelad ett högt könummer varför tiden med vald tornfrekvens blev ovanligt lång liksom en tråkigt lång inflygning. Plötsligt övergick det fåordiga samtalet på inombordstelefonin att handla om samvaron med sköna kvinnor. Kamraten i framsits startade en detaljerad beskrivning av en sängkammarepisod som han upplevt med en tillfällig kvinnlig bekant.
Fältflygare Lars Bergman, som satt på lärarplatsen i baksits, tyckte synd om alla andra som inte fick höra denna fascinerande framställning och utvalde särskilt snaskiga avsnitt varunder han pressade in flygradions sändarknapp i baksitsen. Historien blev därför känd utanför flygplanet och den erfarne kamraten fick mottaga många leenden de följande dagarna.Hans röst var väl känd!

Garnisonsmuseet_img_44

Det brinner i brandstationen.
Brandstationen intill kasern 8, direkt innanför flottiljvakten, var under ombyggnad och en civil smidesfirma utförde svetsningsarbeten på garageportarnas ramverk. Dessvärre startade detta en brand i brandstationen som brandtekniskt utvecklades till en svårsläckt historia som krävde rökdykare. Detta insåg från början inte vakthavande flottiljpolisen som beordade sina värnpliktiga brandmän att lösa problemet enligt principen ”själv är bästa dräng”. Något litet sviktade han i bedömningen eftersom han själv begärde hjälp från Uppsala Brandkår med en tankbil. En luddig begäran eftersom kommunens vattentäkt med brandpost fanns 20 meter från brandstationen!
Den sålunda anlända tankbilen från Uppsala Brandkår hade ett erfaret brandbefäl som förare. Denne kunde rätt bedöma situationen och larmade, per egen radio, en styrka från stadens brandförsvar. I styrkan ingick rökdykare. I den utlarmade styrkan från Uppsala hade redaktören en mycket god vän som senare berättade att larmet omfattat:
- Kom till F 16 brandstation”.
Styrkan hade fått uppfattningen att brandstationen var utgångspunkt för vidare insatser på annan plats inom flottiljområdet. Under ”upploppet” från Röbo till flottiljvakten syntes tydligt röken från den brinnande brandstationen, till de kommunala brandmännens tilltagande muntration. Han omtalade senare att branden i takets underdel, mellan takbjälkarna, krävde insats av rökdykare som låg på rygg och släckte uppåt på baksidan av takbjälken. Men naturligtvis blev det också en muntration inom flottiljen att inte kunna släcka brand i sin egen brandstation. Lokaltidningens reporter med fotograf anlände på ett tidigt skede, uppväckt av larmet över brandkårens radio. Fotografen ställde en fråga till vakthavande flottiljpolisen om det var tillåtet att ta bilder av brandkårens insats mot flottiljens brandstation. Vakthavande såg framför sig en bild med sarkastisk text på tidningens förstasida och svarade mycket myndigt:
- Detta är militärt område, min gosse. Här tas inga bilder!
- Vem kan ge sådant tillstånd?
- Dagofficeren, jag skall söka honom. Vänta!
När denna eftersökning var klar fanns ingenting av vikt att fotografera. Tidningsartikeln i Upsala Nya Tidning om branden blev därför relativt neutral, utan bild.

Ännu fler historer

Garnisonsmuseet_img_39 Barometern.

Kadettskolan var på hemväg från årets utlandsflygning. Bland de som skulle flyga hem med DC3:an fanns flera av den tekniska personalen, bland annat flygtekniker Verner Eriksson.
När flygplanet ställt upp för start tar Eriksson fram ett presentpaket som han öppnar och demonstrerar innehållet för sin sidokamrat. En mycket flott och påkostad barometer som inköpts till förmånligt pris i det främmande landet.Under demonstrationen stiger flygplanet, som inte är utrustat med tryckkabin. Barometern ändrar sig med ökande flyghöjd snabbt mot REGN, och Verner Eriksson inser att om det fanns ett läge för TRASIG så skulle visaren snart stå där. Under den fortsatta stigningen försvinner visaren ut i ändläge och när barometern ger ifrån sig ett ”SPROING_KLIRR” viker Verner Eriksson ihop presentpapperet över klenoden och lägger resterna under stolen.

Garnisonsmuseet_img_40

Buklandning i Västerås.

Flottiljens förare skulle övas i start och landning på smal bana som förberedelse till vägbas-basering. Övningen genomfördes på F 1 i Västerås där den långa taxibanan utnyttjades för studs- och gå-landningar i upprepade korta landningsvarv. För att skydda hjulen för onormal uppvärmning hade direktiv utfärdats att landningsstället inte skulle fällas in under de upprepade landningsvarven. Kylning erhölls då genom fartvinden under landningsvarvet.
Detta var en avvikelse från invanda rutiner och flygföraren, Aulis Heinonen, fällde av gammal vana in stället efter ett pådrag. Han glömdes sedan att ta ut stället på sin J 35 Drake inför nästa landning. Han har berättat för redaktören om den kedja av tragikomiska skeenden som nu startade.Sättningen upplevdes som något hårdare än normalt, men att något ovanligt hände blev han först varse genom att flygledaren i tornet ropade i radion: - Du brinner!
Heinonen drog av gasen till tomgång och lämnade snabbt flygplanet när detta stannat. I detta skede insåg han att stället var bortglömt! Fälltanken under flygplanet blev skadad och restbränsle som rann ut antändes.
Men lugn, där kommer en av Västmanlands flygflottiljs stora haveribrandbilar i full karriär, med blåljus och sirener.
På fotsteget står räddningsledaren i högsta beredskap. Nästan framme vid flygplanet behöver den värnpliktige bilföraren göra en kursändring med den övertunga räddningsbilen. En kursändring som slutar i en sladd och att hela räddningsbilen välter. Turligt nog välter bilen åt rätt håll så att räddningsledaren inte kommer under. Men han utför en ballistisk båge vid vars slut han illa bryter ena armen och är obrukbar som räddningsledare. Nästa räddningsbil som kommer direkt efter den välta räddningsbilen är bemannad med enbart värnpliktiga brandmän. De stannar bilen en bit från flygplanet, som brinner lätt omkring fälltanken, och drar ut slang från slangvindor i fronten på bilen. När de fått ut full slanglängd uppdagas att bilen stoppats för tidigt. Slangen räcker inte fram!
Släpp slangen och snabbt in i bilen för att köra den längre fram! När brandmännen flyttat bilen framåt och ånyo skall använda slangen visar det sig att räddningsbilens ena framhjul står på slangen! Efter ytterligare en flyttning av bilen startar släckningsarbetet äntligen. Flygföraren, Aulis Heinonen, har under tiden åsett hur räddningsledaren haft väldigt ont av sin brutna arm och stönat högljutt. Heinonen går därför fram emot honom, böjer sig ned och försöker vara till hjälp.
Mycket snart anländer en nyutexaminerad sjukvårdsfurir per cykel, ordentligt uppjagad av stundens allvar.
Han hoppar av cykeln i farten, ställer sig grensle över räddningsledaren och skriker:
- Jag tar befälet!
Därefter är han blockerad och ägnar sig inte i någon högre grad åt första hjälpen. Någon tröst blir det inte till den skadade räddningsledaren förrän ambulansen anländer.Den upphetsade sjukvårdsfuriren bevakade sitt offer så noga att Heinonen knappt fick hämta sin flyghjälm som han lagt på marken intill räddningsledaren.

Fler historier

Generalsinspektion av F 20.

En av eskadercheferna, en general, bestämde sig för att följa kadetternas examensskjutningar i en J 28 Vampire. Flygplanet var utrustat med fälltankar som inte tankats då markpersonalen inte visste om generalen ville ha fälltankar eller inte. Flygplanet var i övrigt fullständigt klargjort.
När generalen tagit plats i flygplanet framgick det att han inte skulle följa kadetternas hela navigering till målet utan inta väntläge ovanför detsamma och skjuta en salva efter kadetterna. Fälltankarna skulle tas bort!
Det snabbaste sättet att plundra flygplanet på fälltankarna var att kommendera fram två värnpliktiga vid varje tom fälltank varefter flygteknikern bad generalen att med fällningshandtaget för fälltankarna lossgöra desamma.
Generalen tog dock fel reglage varvid raketstället med hängda raketer fälldes mot asfalten med ett fasligt oväsen. De värnpliktiga mekanikerna, som hittills stått beredda vid varsin fälltanksände, slappnade av, släppte taget om fälltankarna och rätade på ryggen. Flygteknikern påpekade för generalen att det var fel reglage varvid generalen snabbt fann det rätta reglaget och kvickt fällde fälltankarna, som nu inte hade några mottagare, utan även de fälldes i asfalten med buller och bång! Flygteknikern, som med rätta tyckte att nu fick det vara nog, gjorde en honnör och sade:
- General, det är laddat med Akan (Automatkanon) också, om så önskas!

Fågelbordet.

Utanför 3:e stationskompaniets flygstationsbyggnad fanns ett stort fågelbord monterat på en manshög stång mitt på gräsmattan. Stationsavdelningschefen, förvaltare Willgott Berglund, var mycket road av småfåglarnas närvaro och försåg dessa med frö och andra godsaker.
Till gästerna sällade sig också en ekorre som inte var omtyckt av Willgott Berglund eftersom ekorren skrämde bort fåglarna. För att hindra ekorren att ta sig upp på fågelbordet smetade Berglund in stången med såpa, utan framgång.
Berglund beslöt att anskaffa lättare artilleri. Bakom gardinen i sitt tjänsterum förvarade Berglund en slangbella samt en grå påse med små runda stenar. Berglund kom vanligen snabbt till skott genom öppet fönster och fick tillfälligt bort ekorren från fågelbordet.
Skjutövningarna var väl kända på kompaniet även om några tyckte att ekorren väl också kunde få litet mat. En dag ändrades mönstret i skjutningarna så tillvida att ekorren inte längre sprang undan för ”kulorna” utan sprang mot nedslagsplatsen.
Flygtekniker Svedin, som på kompaniet svarat för många busstreck hade bytt ut de små runda stenarna i påsen mot hasselnötter. När förvaltare Willgott Berglund blev varse ammunitionsförändringen fick även han sig ett gott skratt. Hans skratt var det annars glest emellan.

Fjällfotografering.

Ett antal flygförare ur F 16 genomförde en fjällmarsch och hade kommit till en plats för övernattning med två stora raststugor. Den ena stugan räckte väl för hela truppen.Efter en stund kommer två flickor vandrade från andra hållet och tar den andra stugan i besittning.
Det går inte många minuter förrän de första ”tupparna” var hos flickorna för att knyta kontakt. Flickorna var trevliga och pojkarna världsvana så samtalet varade en längre stund. En av flickorna tog fram en kamera som hon skulle byta film i. Hon vet inte säkert hur man gör men en av flygförarna känner igen kameran. En annan av förarna har en likadan.
Han erbjuder sig att ta kameran och filmen över till den andra stugan och låta filmbytet ske med större säkerhet av en van person. Flickorna stannar kvar i sin stuga. När filmbytet utförts i förarnas stuga får en av förarna en idé. På de flesta kamerors räkneverk är det svårt att avgöra om den första bilden är tagen eller inte. Det beslutar han sig för att utnyttja. Kvickt hissar han upp skjortan så högt som möjligt och drar ned byxor och kalsonger. Han låter sedan en av kamraterna ta en under-midjan-bild framifrån. Kameran bars sedan över till flickorna i den andra stugan. Här skulle historien vara slut om inte en av flygförarna några månader senare i Stockholm känt igen flickan som ägde kameran. Hon berättade hur det gått till när hon skulle hämta korten. Expediten i fotoaffären lade fram en hög med kort där detta kort låg högst upp, väl synligt. Hon sköt tillbaka korthögen med kommentaren:
- Detta är inte mina kort!
- Jodå, här gör vi inga fel.
När hon lyft på första kortet insåg hon att det var hennes kortbunt. Vilken tur att hon inte skickade make/fästman att hämta korten. Hon var ju helt oskyldig själv.

Ballongdäcket.

Vapentekniker John Svalstedt hade en tjänstecykel av kronans modell som han använde under sommarhalvåret. Cykeln hade extremt tjocka ballongdäck,. Hans bussiga kamrater hade fyllt båda däcken med vatten, så mycket som överhuvudtaget fick plats i slangarna. Resterande utrymme pumpades med luft till normalt tryck.
Efter några dagar beklagade sig John Svalstedt hos en av kamraterna att hans cykel blivit konstig. Den hade förlorat sin mjuka gång och blivit mycket tung att lyfta över den höga tröskeln till lilla dörren i hangarporten.
Dessutom var det svårt att hålla balansen när han svängde med cykeln i hög fart. Det senare hade sin förklaring i att framhjulet blivit så tungt att det påverkades av gyral-krafterna vid sväng. Själv lyckades han aldrig reda ut vad som felades hans cykel.

Glada historier ur verkligheten

Kompanichefens disciplinbot.

På 1950-talet var det tillåtet för anställda att ta ut halva semesterdagar efter sedvanlig semesteransökan. Flottiljchefen, överste Karl-Erik Karlsson, tyckte att han inte hade någon klar bild över hur semesteruttagen sköttes och beslutade att alla semesteransökningar skulle beviljas av honom själv. Normalt hade detta skötts av kompanichefer och motsvarande.

Alla flottiljens befattningshavare fogade sig i de nya rutinerna, utom chefen för 4:e divisionen, kapten Göte Ekdahl. Han tyckte att detta var en skitsak som han själv kunde sköta. Överste Karl-Erik Karlsson och kapten Göte Ekdahl – som var kurskamrater från Ljungbyhed – kom i dispyt om saken och Karl-Erik Karlsson var till slut nödsakad att kalla upp Göte Ekdahl på sitt tjänsterum. Ett formellt förhör genomfördes varefter Karl-Erik Karlsson, i egenskap av flottiljchef, utdömde Disciplinbot för kapten Göte Ekdahl.
Efter denna händelse införde kapten Göte Ekdahl en egen rutin vid varje besök hos flottiljchefen. När besöket var avslutat och Göte Ekdahl stod utanför dörren öppnade han den snabbt igen, stack in sitt svartmustaschprydda ansikte och väste:
- Kostar de´ nå´t?

Spritköket.

Fanjunkare Börje Ringkvist hade under sin tid som stabsunderofficer vid 5:e divisionen varit flitig med att lämna in privata saker till den tekniska personalen för reparation. En ovana som tycktes få en ökande omfattning.
Inför en fjällvandring lämnade Börje Ringkvist in ett svårt ärgat spritkök i mässing för genomgång och påfyllning. Teknikerna såg nu sin chans att sätta stopp för tillströmningen av ”svartjobb”. Spritköket putsades med polermedel till ett glänsande skick som vida överskred utseendet hos ett nytt spritkök.
Därefter fylldes tanken med VATTEN!
Några mer arbeten behövde aldrig utföras efter denna fjällvistelse med kall mat.

Radiostörning.

Instrumentförman Åke Wallberg brukade efter intagen lunch i flygverkstadens lunchrum sträcka ut sig i sin bekväma tjänstefåtölj på ”tjänsterummet”, den så kallade baskupan med stora glasfönster. Att lyssna på lunchekot från Sveriges radio var just då en prioriterad verksamhet och all personal höll sig undan.

Spillevinken Lars-Magnus Larsson, som jobbade med tekniskt underhåll av radio och alltid varit full av upptåg, kom på att man i radioprovbänkens signalutgång kunde sätta in en svetstråd som antenn. Genom att välja mellan brussändning och andra uteffekter kom Wallbergs radio att ge helt andra toner ifrån sig än det man betalar licens för. Wallberg reste sig upp och dunkade med knytnäven på radion varvid Larsson, som kunde iakttaga Wallberg genom fönstret, slog ifrån störningen. Detta pågick några gånger på samma sätt men sedan slog Larsson ifrån störningen redan när Wallberg hytte med näven åt radion.
Förvånat ansiktsuttryck på Wallberg. Larsson varierade ytterligare några gånger och kunde se Wallbergs hårdhänta försök att få radion att fungera. Han måste dock sluta eftersom radion höll på att bli sönderslagen och han visste vem som skulle få laga den.

Färgblind - Jag?

Stationsavdelningschefen vid 3: divisionen, förvaltare Max Schenning, avsåg att ha en genomgång med divisionens markstyrka och bland annat, med uppritade kurvor på svarta tavlan visa uttagen flygtid, ammunitionsförbrukning, mm.
Det var allmänt känt att förvaltare Schenning var färgblind trots tidigare flygtjänst som flygförare i Flygvapnets tidigaste år. Ett handikapp som han gjorde allt för att dölja.
Han förberedde genomgången genom att beordra en värnpliktig att städa ordersalen och därvid sortera färgkritorna i separata kartonger fästade på väggen omedelbart under svarta tavlan. Kartongerna skulle märkas ”Vit”, ”Gul”, ”Röd”, osv.
Förvaltare Schenning kunde nu med stöd av kartongernas uppmärkning enkelt fortsätta förberedelserna genom att i förväg rita upp kurvor i olika färger och anteckna i sina stödanteckningar vilken kurva som var vit, gul, röd, blå, osv.
Divisionens vapenmästare, Sture Mattsson, hade i smyg konstaterat vad som var
på gång och visste att nu skulle Schenning briljera med färgade kurvor.
Han beslöt sig för att spela Schenning ett spratt. Under tiden som förvaltare Schenning i divisionens högtalarnät sammankallade personalen ändrade vapenmästare Mattsson färgerna på kurvorna.
- På denna röda kurva kan ni se hur uttagen flygtid fördelar sig under året.
Personalen hade all möda att hålla sig allvarlig. Denna division tillhörande eltropp skulle få sin elverkstad ommålad genom kasernavdelningens försorg. Personalen skulle få välja färg. Förvaltare Schenning hade ett ärende till eltroppen och när detta var avklarat frågade eltroppchefen, flygtekniker Sven Eriksson, vilken färgkulör förvaltare Schenning skulle föredra i verkstaden.
Svaret; - Ta en glad och trevlig färg!
– blev för lång tid ett bevingat uttryck på flottiljen.

Glada historier ur verkligheten

Senaste Ärnabladet

Fika-träffar